I Matteus 24, Markus 13 och Lukas 21 möter vi Jesu tal på Olivberget. Texterna innehåller profetior om Jerusalems förstörelse men också undervisning om Guds framtid och Jesu återkomst. Alla tre evangelierna knyter starkt Jesu ord till de händelser som kulminerade år 70 e.Kr. då romarna förstörde Jerusalem och templet. Jesus talar om krig, hungersnöd, förföljelser och att staden ska belägras. Han riktar sig till sina lärjungar och säger att ”denna generation” ska få uppleva dessa händelser. Evangelisten Lukas betonar särskilt den historiska situationen genom att beskriva hur Jerusalem omringas av härar. Därför menar många teologer att den huvudsakliga uppfyllelsen av Jesu profetia handlar om Jerusalems fall.

När man pratar om den yttersta tiden finns det olika synsätt. En traditionell eskatologisk tolkning representerad av teologer som Augustinus, Thomas av Aquino och Martin Luther betonar världens slut och en evig himmelsk tillvaro efter Kristi återkomst. Andra teologer som N.T. Wright, C.S. Lewis och Wolfhart Pannenberg lyfter fram ett annat perspektiv och menar att Bibelns mål inte är världens förintelse utan dess förnyelse. Guds plan handlar om att läka skapelsen och göra allting nytt, inte att överge den.

När man pratar om skapelsen behöver man också förstå hur bibeln använder ordet världen. Ibland syftar det på Guds goda skapelse, den som Gud älskar och vill återupprätta. I andra sammanhang beskriver det mänskliga system präglade av synd, själviskhet och maktbegär. Det är denna fallna ordning som ska dömas och försvinna. Det är lätt att det blir missförstånd i användandet av just ordet "världen".

En annan detalj som är viktig att ta hänsyn till när man försöker förstå bibeltexterna är att det finns olika tolkningstraditioner. En dominant tolkningstradition är den som man kan kalla för platonska eller den som har ursprung från grekisk filosofi. Bibeln är skriven av Hebreer och jag tror man behöver ta hänsyn till det. Det finns en skillnad mellan hebreiskt och grekiskt tänkande som när vi ser den hjälper oss förstå texterna. Grekisk filosofi har ofta betonat en uppdelning mellan kropp och själ där frälsningen handlar om att lämna den materiella världen. Den hebreiska världsbilden ser däremot människan som en helhet och betonar Guds handlande i historien och skapelsens förnyelse. När Jesus talar om att solen, månen och stjärnorna ska skakas använder han ett välkänt profetiskt bildspråk från Gamla testamentet. Bilderna beskriver inte nödvändigtvis universums undergång utan kan symbolisera att makter, system och tryggheter faller samman men att Gud då vill ingripa.

Jesu tal kan därför förstås på flera nivåer: som en profetia om Jerusalems förstörelse, som en beskrivning av Guds dom över orättfärdiga system och som ett hopp om Jesu slutliga återkomst. Det centrala budskapet är inte att världen går under utan att Gud är trofast när människors världar skakar. När det gamla faller samman fortsätter Guds löften att stå fasta. Guds mål är att göra allting nytt.

Det finns många olika teorier om hur det kommer bli vid Jesu andra tillkommelse och det är frestande att prata om det och spekulera kring olika teorier. När Jesus själv ska beskriva sin återkomst kommer han inte med några teorier, han gör han det genom att arrangera en måltid där alla är inbjudna att vara med.


Pastor Jens Helmersson