2 Moseboken 20:1–11

De tio budorden börjar egentligen inte med ett bud. De börjar med en befrielse: ”Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.” (2 Mos 20:2) Det är viktigt vilken ordning det kommer i, Gud säger inte till Israels folk: Om ni klarar de här buden ska jag befria er. Han säger: Jag har befriat er, nu ska jag visa er hur ett fritt folk kan leva. Därför kan vi läsa de tio budorden som frihet i praktiken.

Jag minns en gång när jag skulle ner i kulverten under huset. Den är kanske femtio meter lång och när jag väl hade kommit in upptäckte jag att jag blivit inlåst. Det var bara några minuter och jag kunde ringa efter hjälp, men känslan kom snabbt, Jag är fast. Friheten fanns precis på andra sidan dörren, men jag kunde inte öppna den själv utan någon behövde öppna åt mig. Det är en bild som hjälper mig att förstå både budorden och evangeliet. Gud möter människor som behöver befrielse. De fyra första budorden handlar om vår relation till Gud. Det första säger ”Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3). Israel visste vad det innebar när någon annan blev herre över livet. De hade just lämnat farao och slaveriet bakom sig. Nu säger Gud; Gå inte tillbaka in i fångenskapen. Våra liv har kanske ingen farao men kan börja styras av annat som pengar, arbete, framgång, andras uppskattning eller vår egen rädsla. Det första budet är därför ett frihetsord, du behöver inte ha någon annan herre än Gud.

Det andra budet varnar oss för att göra oss bilder av Gud (2 Mos 20:4–6). Frestelsen finns fortfarande att försöka göra Gud hanterbar och till en Gud som passar våra åsikter och planer. Men vi behöver inte skapa Gud efter vår egen bild. Gud har själv visat oss vem han är och då framför allt genom Jesus: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” (Joh 14:9) Det tredje budet handlar om att inte missbruka Guds namn (2 Mos 20:7). Vi behöver vara försiktiga så att vi inte använder Gud för att ge tyngd åt våra egna åsikter eller intressen. Kristen tro handlar inte om att få Gud att gå våra ärenden, vi får gå Guds ärende. Och så kommer sabbaten. För människor som hade varit slavar måste orden om vila ha varit revolutionerande. En slav kan inte själv bestämma när arbetet ska upphöra. Men Gud säger till sitt befriade folk: Ni får vila. Vårt värde sitter inte i hur mycket vi producerar eller presterar. Jesus säger: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.” (Mark 2:27) vilan är Guds gåva. När Jesus sammanfattar lagen säger han: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” (Matt 22:37) Där finns riktningen i de fyra första buden. Låt Gud vara Gud och Låt honom vara livets centrum.

Den kristna tron följer samma ordning som berättelsen om Israel. Den börjar inte med vad vi lyckas göra för Gud utan med vad Gud har gjort för oss. Genom Jesu liv, död och uppståndelse öppnar Gud vägen till livet. Precis som när jag stod bakom den låsta dörren i kulverten behöver vi inte höra någon ropa från andra sidan att vi ska försöka lite hårdare. Gud kommer till oss och öppnar vägen. Ordningen är alltså att befrielsen kommer först och sedan kommer livet som befriad. Det är inte för att bli älskad utan därför att du är älskad. Inte för att förtjäna friheten utan därför att Gud befriar. Inte för att förtjäna livet utan därför att Gud är den som ger liv.

Buden är inte en börda. De är frihet i praktiken.


Pastor Jens Helmersson