Frihet är ett stort ord. Vi vill vara fria att bestämma över våra egna liv, göra våra egna val och slippa krav och kontroll. Men vad är frihet egentligen? Är jag fri när ingen annan bestämmer över mig? Är jag fri när jag kan göra precis vad jag vill? Eller finns det en djupare frihet? Paulus skriver: ”Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta och låt ingen lägga på er slavoket igen” (Gal 5:1). Kristus har befriat oss för att vi ska leva som fria människor. Friheten är först och främst en gåva. Den kommer inte ur vår egen styrka eller förmåga att frigöra oss själva. Samtidigt uppmanar Paulus oss att stå fasta. Den frihet vi fått behöver vi lära oss att leva i annars riskerar vi att återigen bindas av krav, rädsla eller sådant som tar makten över våra liv.

Fångad på sjön

I början av sommaren satte jag ut vår lilla motorbåt på Blocket. Det kom en spekulant som ville titta på den och naturligtvis behövde vi också provköra. Vi gav oss i väg men efter en stund stannade motorn. Där satt jag med en människa som kanske skulle köpa båten och båten gjorde plötsligt sitt bästa för att övertyga honom om motsatsen. Vi försökte få i gång motorn men den ville inte samarbeta och i stället började båten driva. När man sitter i en motorbåt kan man känna sig fri. Man kan lägga ut från land och styra dit man vill. Men när motorn stannade bestämde vinden och vattnet mer än jag själv. Jag befann mig på en öppen sjö utan väggar omkring mig ändå var jag inte fri eftersom jag inte kunde ta mig dit jag ville.

Efter att vi drivit en stund kom vi nära Sätrabadet och där lyckades jag få tag i repet som markerar badplatsens gräns. Med hjälp av repet kunde jag dra båten närmare land och till slut komma i säkerhet. Repet begränsade inte min frihet, det gav mig en väg ut ur det som höll mig fången. Jag var fri att driva vart som helst men genom repet blev jag fri att komma i land. Kanske säger det något om friheten i Kristus; vi kan se fria ut och ha många val men ändå vara bundna av rädsla, krav, beroenden eller behovet att bevisa vårt värde. Kristus möter oss när vi driver, han ger oss fäste, riktning och gemenskap.

Friheten att få höra till

De kristna i Galatien hade tagit emot evangeliet om Jesus men nu kom människor som sa att det inte räckte. Om de verkligen ville höra till Guds folk behövde de också omskäras och följa vissa religiösa regler. Budskapet blev ungefär: ”Det är bra att ni tror på Jesus men ni måste också göra detta och det här för att verkligen räknas." Paulus reagerar kraftigt för vi kan inte förtjäna vår plats hos Gud eller göra oss mer älskade genom religiösa prestationer. Vår tillhörighet hos Gud är en gåva som vi tar emot genom Kristus och därför behöver vi inte ständigt undra om vi har gjort tillräckligt, tror tillräckligt mycket eller verkligen är välkomna. Kristus räcker ut en hand som vi är välkomna att fatta tag i.

Friheten i Kristus är friheten att få höra till hos Gud utan att först behöva förtjäna sin plats, men friheten stannar inte i en privat relation mellan mig och Gud. I Kristus hör vi också samman med varandra, det är gemenskapens frihet. I Andra Moseboken möter vi ett folk som själva har befriats från slaveriet, nu ska de lära sig att leva som fria människor. Deras frihet får inte bygga på att någon annan utnyttjas eller hålls nere. Arbetaren och främlingen ska få hämta andan och den fattige få del av det som marken ger (2 Mos 23:10–12). Guds frihet gäller alltså inte bara mig, den skapar livsrum också för min nästa. Jag är inte verkligt fri om min frihet bygger på någon annans ofrihet.

Friheten behöver ett mål

Paulus skriver att det avgörande inte är om någon är omskuren eller oomskuren utan ”en tro som är verksam i kärlek” (Gal 5:6). Frihet är alltså inte bara möjligheten att välja, friheten behöver också ett mål. För den kristna friheten är målet ett liv där tron blir verksam i kärlek. Vi befrias från kravet att förtjäna Guds kärlek men vi befrias också till att älska, tjäna och skapa förutsättningar för liv. Ett val kan upplevas som fritt och ändå börja binda oss, det syns tydligt i ett missbruk. Det som börjar som ett eget val kan med tiden ta över människans vilja och skada både henne själv och andra. Den som blivit bunden behöver inte vår fördömelse, den behöver hjälp, gemenskap och en väg till frihet. Därför frågar den kristna friheten inte bara: ”Får jag göra detta?”, den frågar också: ”Vad gör detta med mig och min nästa? Skapar det liv eller börjar det binda och bryta ned?”

Friheten och den helige Ande

Hur blir då tron verksam i kärlek? Om allt hängde på vår egen kraft skulle friheten snart bli ett nytt krav. Vi behöver helige Ande. När jag tog emot Jesus började jag uppleva den helige Ande på ett nytt sätt. Det var som att jag började känna igen en närvaro som manade och ledde mig. Ibland har det kommit som en tanke: ”Gå fram och prata med den personen” eller ”Be för den som har det jobbigt.” Anden behöver inte kännas på samma sätt för alla och det vi upplever behöver prövas. Leder det mot Jesus? Är det förenligt med kärleken? Skapar det liv, upprättelse och hopp? Friheten i Kristus är också friheten att lyssna, följa och göra det goda som Anden manar oss till. Att vara beroende av Anden är inte att förlora sin frihet, det är att leva nära frihetens källa, livets källa.

I Psaltaren står det: ”Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar” (Ps 145:14). Att behöva hjälp är inte motsatsen till frihet. Jag var fångad på sjön men repet gav mig en väg mot land. På samma sätt möter Kristus oss när vi driver. Han befriar oss från det som håller oss fångna och leder oss mot livet. Friheten i Kristus är friheten att få höra till. Det är en mottagen och delad frihet som har kärleken som mål och som skapar livsrum för andra, till den friheten har Kristus befriat oss.


Pastor Jens Helmersson